|
På fjället är ljus och friskhet och ro, på fjället är härligt att vara, där blidaste blomster kring drifvorna gro, där vindarne vila och sagorna bo i tjärnar så djupa och klara. Långt bort i liden ser du dem blänka i fager glans, vaggande viden sluta omkring dem en silfverkrans, luften är klar och bäckarne porla, hemliga källor i mossarne sorla, solljuset dallrar liksom i dans.
Och lätt som den sky som drömmande går sin solglänsta väg i det höga din ande sig lyfta och svinga förmår, och glömsk af sitt jag han ett ögonblick får i himlarnes klarhet sig löga. Fjärran i dalar klingar en klocka med klang så klar. Tonen du känner sakta dig lockar så underbar. Fattar ditt hjerta då hvad den menar, himlen sin fägring med jordens förenar, skönare stund icke lifvet har.
|
|
Upp öfver blåa toppar i fjärran hotande höja sig mörka moln. Ödsliga skuggor glida fram öfver heden, svepa i skymning in den ensliga leden. Vindarne vakna i sina grottor, ila mot höjden med dån och gny, jubla och vredgas, slå sina vingar vildt emot bergets väldiga väggar, ryta i klyftor och stup,storma ravinernas djup, jaga framför sig de regntunga skyarne, piska mot jorden de brusande byarne.
Svala strömma himmelens flöden öfver mo och mossiga hällar, och de sjunga klagande kväden. Gamla sagor stiga ur sorlet, ödemarkens tungsinta sägner ifrån Nordens urtid, den dunkla och stolta, strålande syner sig höja: Se, valkyriors skara nalkas. Stridsropen skalla vidt kring töckniga rymder, lurarnes larm och vapnens rassel sig blanda med lurarnes larm.
Ragnarök stundar, gudarne rida ut i den sista, den stora strid. Inne i fjällen jättarne våndas, blixtarne ljunga, tordönen skrälla, världarnes skymning är när och i sitt sköte den bär natt och död. Hvita dimmor däfna sig sänka sakta ned på vindarnes valplats. Men liksom i sagan bortom dem vi skymta en ny, en fagrare värld.
|